torsdag 22 maj 2008
Linderborg kissar alldeles på sig
Är ingen anhängare av Lundell (inte sen han slutade supa åtminstone), men blir det inte lite väl uppenbart när terrorkramaren och marxisten Åsa Linderborg sågar hans nya roman längs fotknölarna för att inte en 50-årig tjejkvinna är vacker av erfarenhet utan bara vill bli prygelknullad? Åsa får väl gå och gymma lite med oss andra så kan hon kanske fånga Lundells intresse vad det lider. Erfarenhet av alkohol har hon ju redan, även om det inte gjort henne särdeles vacker (ur ett intellektuellt perspektiv alltså).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Mer prygelknull åt folket!
Du tänker och skriver som en man. Lycka till i medelåldern säger jag bara.
Så mycken bitterhet fångad med så få ord! Du borde skriva romaner, inte Lundell. Vill passa på att klargöra att jag föraktar Lundells prosa.
Bara för att jag tänker klart är jag väl inte man? Ska vi komma vidare i kvinnokampen måste vi hålla ihop, syster.
Var det en sågning? Det såg inte jag! Jag tyckte väl att det var blandad kritik.
Romanen saknar enl Linderborg djup, drama och komplexitet.
"Traditionell lundelliana som inte får någon lösning heller i den här romanen och allra minst av det bedrövliga icke-slutet."
Känns som en ganska brutal sågning i min värld. Du kanske ska läsa en gång till och tänka samtidigt som du läser?
Herregud, män och läsförståelse alltså.
Recensionen är INTE en sågning.
Fattar inte hur någon kan få den till det.
För övrigt är Uffe Kung!
Hej Ulf Lundell (= Frank och Herr Johansson)! Låt oss för en sekund bortse från att det är en sågning. Skulle verkligen romanen bli bättre om Linderborg inte slaktat den?
Nej, romanen blev nog inte bättre. Och det är mycket möjligt att min förståelse för det Åsa Linderborg skriver är begränsad. Jag läser ärligt talat så lite av henne, för jag får rysningar om jag har hennes ansikte för min inre syn, och då är det svårt att alltid i alla lägen kunna läsa nyanserna. Till exempel "bedrövliga icke-slutet" tolkade jag som att det var någon mänsklig bedrövlse som tog över slutet i själva berättelsen. Men det fanns ju faktiskt spår av beröm i recensionen också.
Sant. Och du är nog inte Ulf Lundell trots allt.
Sågning eller inte, Linderborg har vid flera tillfällen skrivit om sin komplicerade relation till Lundell som hon i grund och botten gillar men har lite feministiska issues med. Men den typen av komplexitet kan förstås inte snappas upp av någon som avfärdar Linderborg som en "terroristkramare" för att hon uttryckt sig kritiskt om irakkriget.
Hjalmar. Get a gríp. Läs lite tidningar (gärna fler än Aftonbladet). Hoppa av dina höga hästar och börja tänka själv.
Enda skillnaden mellan din och min kommentar är att du har en annan åsikt om Linderborgs terrorhyllningar. Att hon sågar romanen samtidigt som hon ser ljuspunkter i den/författarskapet är inget som motsägs av mitt inlägg.
Herregud, män och läsförståelse alltså.
Nä, Linderborg sågar inte Lundells roman och att hon kissar på sig m m ... Det är bara infantilt, fantasilöst och plumpt skrivet.
Men OK, det är väl vad en uppseendeväckande blogg ska leverera. Respekt till din frenesi och din bloggflit.
Jag önskar dej mindre självhat och mer värmande närhet.
Har du läst Linderborgs "Mig äger ingen"? (Redan titeln är kanske motbjudande för dej, som är redo att sälja dej för en flaska skumpa, men ge boken en ärlig chans.)
Men fan vilken svart-vit värld mina kära läsare verkar leva i? För det första: jag har förklarat varför det är en sågning. För det andrda: allt tjafs handlar bara om en definitionsfråga, så lägg ner det nu.
Ännu mer svart-vitt: ni tror att jag inte kan läsa en författare bara för att jag inte håller med deras politiska hållning? Fy fan vad nyanslöst, dömande och dumt säger jag bara. Skulle bli rätt begränsad läsupplevelse om man höll sig till ärkekonservativa vita män.
Jag blir så jävla upprörd att jag skakar. Måste försöka jobba lite istället.
Är du också man förresten (nej, jag orkar inte kolla upp det själv)?
Och apropå gubbar (ja, jag kollade upp dig så klart, hoppas det inte stiger dig åt huvudet bara) och läsförståelse: jag skrev aldrig att jag skulle sälja mig för en flaska bubbel.
"Vädermannen är en osentimental kapitulation inför naturens dialektik och det organiska material som tar åldrandet och döden förgiven. Här finns till och med en lyhördhet inför den lejongula renfanan, detta missuppfattade blomster som alltid levat vid sidan av vägen. Trots regnet och blåsten, sällan har Sverige varit så vackert."
Sågning?
Linderborg sågar romanen, men finner ändå vissa ljuspunkter i den (som t ex naturskildringarna). Men läser inte du hellre texter med djup, drama och komplexitet än banal naturlyrik?
Nej, jag dömer inte dej, Rebecka, däremot några av dina (dömande)formuleringar.
Om din blogg och dej skriver jag igen:
Respekt till din frenesi och din bloggflit.
Jag önskar dej mindre självhat och mer värmande närhet.
Jag påstår inget om ditt läsande, utan jag frågade (och fick inget svar) och la till en lite skämtsam kommentar (ursäkta slarvfelet).
Jo, som du redan konstaterat, är jag man, men i det här sammanhanget känns det viktigast att försöka vara mänsklig.
Kram och lycka till med det fortsatta bloggandet.
Hur ska man komma någon vart utan självhat och bitterhet? Skulle vi bara vara varma och snälla mot varandra skulle vi fortfarande sitta i en grotta och hoppas att mammutarna inte skulle vara för elaka mot oss.
Vad gäller läsningen så skulle jag gärna läsa Linderborgs barndomsskildring. Problemet är bara att det finns så mycket bättre litteratur och att min fritid är begränsad (ännu mer så nu när jag tagit er utbildning på mina axlar).
Utan dig min goda vän, så skulle vi vältra oss i okunnighet likt svinen i en stia.
Men tittar jag ut genom fönstret just nu, kan jag näppeligen säga att naturlyrik skulle kunna vara banal. Önskar att jag var Gustav Fröding, fast med Zorns förmåga att måla med breda penslar.
Skicka en kommentar