Don't call it a comeback

Förstår av kommentarsfloden att ni väntat i andlös spänning på livstecken från er nya bästis Rebecka. Sanningen är den att jag tog ledigt från Sverige för att bättra på min djuriska bränna och njuta av lite bättre champagner. Min skrivartalang grundar sig till stor del i alkohol, ganska fin sådan också, så ni borde vara tacksamma mot alla pappas pojkar som underhåller mig. Hur som helst, jag tänkte rida lite på min semesterstämning och låta en annan blogg fånga er uppmärksamhet. Det är den eminenta Annika Marklund (ja, hennes mamma är en gapig norrlandsjänta modell gigant som värker ur sig deckare i förödande rask takt). Min koncentrationsförmåga räcker bara till att ögna igenom de senaste inläggen, och där verkar fokus ligga rätt hårt på obscena självporträtt med självömkan som tema. Så, hur kommer det sig att jag rekommenderar att ni läser en annan blogg? Tja, mest är det väl för att den har rätt många läsare utan att innehålla särskilt mycket mer än anorektisk sminkreklam för funktionshindrade tonåringar. Beundransvärt!