Kleins förakt för fattiga och vetenskaplighet

Vilsna och intellektuellt resursbegränsade tonåringar jublar när Naomi Klein kommer hit och leker forskare. Fakta och vetenskaplighet är begrepp som trasas sönder till förmån för fantasikonstruktioner som låter bra. Att världens fattiga fått det så otroligt mycket bättre sedan globalisering och frihandel vunnit mark skiter Klein i. I slutändan föraktar hon fattiga och sätter istället sitt privata varumärke i förgrunden. Således inte särskilt konstigt att hon hoppat på klimattåget nu också.

”Utbrändhet” och antiintellektualism

Läser Helene Rådbergs ”recension” (läs hyllning) av Mia-Marie Hammarlins ”avhandling” Att leva som utbränd och slås av bristen på vetenskaplighet (däremot flödar texten över av missriktad empati).

Några belysande citat som sammanfattar eländet (ok, även jag har dömt den på förhand):

”Det är här Att leva som utbränd drabbar mig som allra starkast. Hammarlin möter sina informanter med stor respekt och lyhördhet och tvivlar aldrig på diagnosen utbränd [min kursivering]”

Hur kan det vara en avhandling om man inte ens vet om man studerar verkligt sjuka eller låtsassjuka? Detta spelar dock mindre roll för Rådberg, som mot recensionens slut tappar koncepterna helt och vräker ur sig:

”’Kan depression och diffusa krämpor vara uttryck för kvinnligt missnöje, kan de betraktas som politiska handlingar, som en sorts demonstrationer?’ Jag vill bara skrika till svar: Självklart! Och hör en kör av kvinnlig vrede, ursinnigt falla in i mitt skrik.”

Inte bara har hon glömt vad hon själv skrev några rader upp, hon har även gjort sig skyldig till radikalvänsterns kardinalfel genom alla tider: ge upp argumentationen innan den ens börjat.

Själv vill jag bara skrika till mina medsystrar: ”Ta er i skinnet och försöka resonera som vetenskapen föreskriver (glöm att fakta är ett ’manligt’ begrepp för en sekund) och sluta blanda in känslor så fort argumenten tryter. Hur blir kvinnokampen annars trovärdig?”.

Jonsson ger antiintellektualismen ett fåvitskt ansikte

I dagens DN pladdrar Stefan Jonsson som vanligt på i sin unkna nattmössa av vetenskapsförakt. Jonsson har mage att beklaga sig över att fakta och kunskap står sig slätt jämfört med tyckande. Så belysande att han valt att illustrera sin tes med att inte bemöta en endaste av de punkter som lagts fram mot pseudoforskaren Kamali, som av utländska auktoriteter förkastats som ovetenskaplig med synnerligen bristfällig kompetens (letar upp källan om någon undrar, men källkritik är vanligtvis inget som tilltalar de som skulle tänkas hålla med Jonsson - motbevisa mig gärna). Huvudproblemet med Kamalis rapport är att den utgår från det den ska utreda (att det existerar strukturell rasism i det svenska samhället). Jag tror inte Jonsson är tillräckligt intellektuellt välutrustad för att se problemen med ett slikt förfarande, men det kan vara värt att föra in lite fakta och kunskap i målet. Rent generellt är det pinsamt att beklaga sig över att ett ämne över-ideologiserats när man själv inte väljer att underbygga sin egen kritik på något icke-ideologiskt vis.