Menar förstås blåröd nejlika

Likt en blåröd nejlika, skrynklig och charmant andas det blygt
hopkrupet i mossan som blöts
av kärlek och löper dit sluttningarna möts
mellan vita skinkor, där nere vid dess kant.

Långa vita trådar, som av mjölk, tåras
när en grym sydlig vind tvingar dem tillbaka
över denna
småsten, en röd levrad kaka,tills de förloras där sluttingen fåras.

I drömmen har min mun ofta slickat det rött
för min själ, svartsjuk på detta
brånande kött
är det ett rödbrunt kärl för tårarnas regn.

Det är olivernas extas, flöjtens drillar
i tuben varifrån himmelsk pralin trillar;
ett feminint Kanaan, ett droppande hägn!

Thente under ytan

Jag har alltid hävdat att Thente är dum utan att ha formell täckning för det. Men som triss-gänget säger: en dag händer det. Thente har dock fortfarande inget bevis för att McGrath är obegåvad (jämfört med svenska kritiker är han väl i nivå med – nej, just det ja, det finns ju inga bra litteraturkritiker över huvud taget). Man misstänker att Thente ser ner på McGrath för att han problematiserar antalet nobelpris till politiskt korrekta/amerika-hatande författare.

Tillbaka till min tes om Thentes begåvningsnivå. Thente skriver:

”Mmm...precis. Det var ju liksom det som var poängen, inte sant? Att amerikaner
har hört talas om andra amerikanska författare och inte mycket mer?”

Mmm...precis. Det var ju liksom det som var poängen, inte sant? Om Thente besitter någon form av läsförståelse kan han läsa sista stycket av McGraths text och inse att engelska är något man bör kunna:

” It’s possible, in other words, that Mr. Engdahl has it in for American
writers, the Updikes and Roths, not because of their own failings, real or
imagined, but because of the rest of us, the American readers, who in truth
don’t even read our own Nobel candidates in the numbers we used to, and whose
poor mass-culture taste is infecting the rest of the world, even Sweden. Mr.
Engdahl has to keep up standards, and probably from his point of view, the more
we complain about the Nobel Prize, the more we prove his point.”

Vi hoppas att Thente hör av sig om han vill att jag ska översätta/förklara.

Alienation är bara en fas

Unga svenska författare verkar utvecklas till mina käpphästar (kanske mest för att jag är en avundsjuk häxa). För att återuppta tråden om Martina Lowden och Johanna Nilsson, så gick Nilsson på handels ett par år före mig, så henne borde jag egentligen hålla om ryggen. Tyvärr är hon garanterat sämst av de båda (det är lite lågstadiets uppsatsskrivning över hennes böcker, som jag naturligtvis håller mig för god för). Samtidigt bör det påpekas att det är betydligt lättare att kritisera någon (eller vara elak i största allmänhet) än att skapa något av värde själv – hur skulle annars den här bloggen äga något existensberättigande?

För att få lite bättre könsspridning på pryglet vill jag ta upp en annan av mina kursare, nämligen Jonas Hassen Khemiri. Dumthente (ja, drevet går när man inte ger mig den uppmärksamhet jag förtjänar) jämförde Khemiris debutroman med Catcher in the Rye. Nu skulle jag vilja säga att det är en vild överdrift och att Khemiris enda förtjänst är att han kan stava någorlunda, men som det händer sig är Salingers roman en av de mest överskattade i min värld (ja, den ni är på besök i alltså). Dess (romanen alltså för er med ADHD) storhet ligger mest i kontexten och att Salinger var hyfsat tidig med att skildra ungdomlig revolt och livsfunderingar (och ganska tidig med ett vulgärt språk). I övrigt är den rätt meningslös och lämnade inget bestående intryck hos en upplyst person som undertecknad. I en idealvärld borde Catcher in the Rye uppdateras för varje generation. Hade inte Thente varit för gammal/hamsterkindad hade han kunnat skriva något om sitt liv (World of Warcraft).

Tillbaka till Khemiri: försökte faktiskt läsa hans Montecore, men gav upp. Hur kul är det att läsa fantasilösa fantasier där någon idiot bytt ut vartannat ord mot det som står längst ner i synonymordlistan? Halvkul som en sida, fördummande tråkigt efter två. Passar bättre för Mitt livs novell eller var nu Khemiri har sin största läsekrets (”Åh, en så prydlig invandrare! Och han pratar felfri svenska också, kan det bli bättre?”).

Uppdatering angående Lowden-hat och sågningar

Just som jag tänkt att jag äntligen hittat något att fokusera mina kaffe-aggressioner på, visar det sig att skiten har flera sidor. Jag talar om Lowdens lustmord på Johanna Nilsson, en recension som betyder väsentligt mer för mig än Lowdens vedervärdiga dagbok. Ännu bättre blir det när Nilsson gnäller över att DN låter författare recensera andra författare och explicit undviker att kommentera själva innehållet. Samtidigt är det ganska tragiskt (och tradigt) att tjejer (unga som gamla) ska hoppa på varandra (precis som jag gör) (en till parentes får jag plats med). Känns som att killar överlag har betydligt bättre sammanhållning. Jantelagen gäller nog mest för oss kvinnor, eller vad tror ni, kära läsare?

Skulle också vara kul att höra av alla er som tyckte att Linderborgs uppenbara sågning av Lundell inte var någon sågning – tycker ni kanske att Lowdens recension är en panegyrik?

Linderborg kissar alldeles på sig

Är ingen anhängare av Lundell (inte sen han slutade supa åtminstone), men blir det inte lite väl uppenbart när terrorkramaren och marxisten Åsa Linderborg sågar hans nya roman längs fotknölarna för att inte en 50-årig tjejkvinna är vacker av erfarenhet utan bara vill bli prygelknullad? Åsa får väl gå och gymma lite med oss andra så kan hon kanske fånga Lundells intresse vad det lider. Erfarenhet av alkohol har hon ju redan, även om det inte gjort henne särdeles vacker (ur ett intellektuellt perspektiv alltså).

Martina Lowdens Allt

Sist av alla har jag precis skummat igenom Martina Lowden, ytterligare en ful (hon ser i o f s Humbert Humbert-begärlig ut på pressbilderna, men vem gör inte det?) gymnasietjej som förläst sig på SAOL istället för att skära sig i armarna (precis lika långt från pulsådern). Samtidigt är det något magiskt med folk som oförställt skyltar med monobrow. Respekt.

Att det räcker att skita ur sig gymnasiekanon för att hyllas säger mer om Sveriges intellektuella ”elit” än om stackars Martina. Finns ingen aktning för bildning i det här landet helt enkelt (gud vad liten publik jag ska ha). Ganska extremt exempel, men sätt Lowden i England (eller i svensk högskola av någorlunda klass) och det blir bara pinsamt.

Tål att upprepas: bara för att man har mobbofferspotential behöver man inte vara begåvad, men det underlättar ju marknadsföringsmässigt.

Och ja, det är jobbigt att vi är jämngamla och hon har gett ut en hel bok. Men allvarligt, det är mediokert, vilket jag får anledning att återkomma till.

Thente under luppen

Läser då och då Jonas Thentes blogg (mest för att jag tror att många andra läser den). Noterar att han ser lite Timberlakigt finurlig ut i sin huva (hoodie eller vad fan nu kidsen kallar den), medan han ser mer medelsålders lönnfet ut som ritad figur. I egenskap av fertil kvinna blir jag givetvis nyfiken på hur han ser ut i verkligheten (oredigerat rå så att säga). Google dödar mina drömmar så jag får koncentrera mig på innehållet istället.






Värt att notera är att han tillhör det utdöende släktet litteraturkritiker (åtminstone den samlade talangen är på utdöende). Som vi fick lära oss på Handelshögskolan av vissa dementa pseudoforskare ska man alltid lita på marknadspriset, och Horace Engdahl har synnerligen förtjänstfullt visat hur ersättningen för litteraturkritiker idag (han gjorde i o f s undersökningen för en herrans massa år sen, men det lär ju inte ha vänt) bara tjänar en bråkdel av vad gubbarna på 60-talet drog in.


Hittade en intervju där Thente klargör att han inte följer den debatt som”handlar om tjafs och bjäbb om populärkultur kontra finkultur”. Pinsamt då att kalla Pocketgrossisten för idioter för att de marknadsför sina böcker med den härliga slogan ”kanon eller kanon”. I samma artikel hånar den gode Thente Grosshandlaren och Ullared. Missförstå mig rätt, jag vill också pissa på kreti och pleti, men jag tänker inte framställa mig som ett intellektuellt helgon som inte nedlåter sig till slika nöjen.

Så, nu har jag smått osammanhängande sågat Thente, hoppas jag får lite uppmärksamhet nu.