Menar förstås blåröd nejlika

Likt en blåröd nejlika, skrynklig och charmant andas det blygt
hopkrupet i mossan som blöts
av kärlek och löper dit sluttningarna möts
mellan vita skinkor, där nere vid dess kant.

Långa vita trådar, som av mjölk, tåras
när en grym sydlig vind tvingar dem tillbaka
över denna
småsten, en röd levrad kaka,tills de förloras där sluttingen fåras.

I drömmen har min mun ofta slickat det rött
för min själ, svartsjuk på detta
brånande kött
är det ett rödbrunt kärl för tårarnas regn.

Det är olivernas extas, flöjtens drillar
i tuben varifrån himmelsk pralin trillar;
ett feminint Kanaan, ett droppande hägn!