Alienation är bara en fas

Unga svenska författare verkar utvecklas till mina käpphästar (kanske mest för att jag är en avundsjuk häxa). För att återuppta tråden om Martina Lowden och Johanna Nilsson, så gick Nilsson på handels ett par år före mig, så henne borde jag egentligen hålla om ryggen. Tyvärr är hon garanterat sämst av de båda (det är lite lågstadiets uppsatsskrivning över hennes böcker, som jag naturligtvis håller mig för god för). Samtidigt bör det påpekas att det är betydligt lättare att kritisera någon (eller vara elak i största allmänhet) än att skapa något av värde själv – hur skulle annars den här bloggen äga något existensberättigande?

För att få lite bättre könsspridning på pryglet vill jag ta upp en annan av mina kursare, nämligen Jonas Hassen Khemiri. Dumthente (ja, drevet går när man inte ger mig den uppmärksamhet jag förtjänar) jämförde Khemiris debutroman med Catcher in the Rye. Nu skulle jag vilja säga att det är en vild överdrift och att Khemiris enda förtjänst är att han kan stava någorlunda, men som det händer sig är Salingers roman en av de mest överskattade i min värld (ja, den ni är på besök i alltså). Dess (romanen alltså för er med ADHD) storhet ligger mest i kontexten och att Salinger var hyfsat tidig med att skildra ungdomlig revolt och livsfunderingar (och ganska tidig med ett vulgärt språk). I övrigt är den rätt meningslös och lämnade inget bestående intryck hos en upplyst person som undertecknad. I en idealvärld borde Catcher in the Rye uppdateras för varje generation. Hade inte Thente varit för gammal/hamsterkindad hade han kunnat skriva något om sitt liv (World of Warcraft).

Tillbaka till Khemiri: försökte faktiskt läsa hans Montecore, men gav upp. Hur kul är det att läsa fantasilösa fantasier där någon idiot bytt ut vartannat ord mot det som står längst ner i synonymordlistan? Halvkul som en sida, fördummande tråkigt efter två. Passar bättre för Mitt livs novell eller var nu Khemiri har sin största läsekrets (”Åh, en så prydlig invandrare! Och han pratar felfri svenska också, kan det bli bättre?”).

Uppdatering angående Lowden-hat och sågningar

Just som jag tänkt att jag äntligen hittat något att fokusera mina kaffe-aggressioner på, visar det sig att skiten har flera sidor. Jag talar om Lowdens lustmord på Johanna Nilsson, en recension som betyder väsentligt mer för mig än Lowdens vedervärdiga dagbok. Ännu bättre blir det när Nilsson gnäller över att DN låter författare recensera andra författare och explicit undviker att kommentera själva innehållet. Samtidigt är det ganska tragiskt (och tradigt) att tjejer (unga som gamla) ska hoppa på varandra (precis som jag gör) (en till parentes får jag plats med). Känns som att killar överlag har betydligt bättre sammanhållning. Jantelagen gäller nog mest för oss kvinnor, eller vad tror ni, kära läsare?

Skulle också vara kul att höra av alla er som tyckte att Linderborgs uppenbara sågning av Lundell inte var någon sågning – tycker ni kanske att Lowdens recension är en panegyrik?