”Utbrändhet” och antiintellektualism

Läser Helene Rådbergs ”recension” (läs hyllning) av Mia-Marie Hammarlins ”avhandling” Att leva som utbränd och slås av bristen på vetenskaplighet (däremot flödar texten över av missriktad empati).

Några belysande citat som sammanfattar eländet (ok, även jag har dömt den på förhand):

”Det är här Att leva som utbränd drabbar mig som allra starkast. Hammarlin möter sina informanter med stor respekt och lyhördhet och tvivlar aldrig på diagnosen utbränd [min kursivering]”

Hur kan det vara en avhandling om man inte ens vet om man studerar verkligt sjuka eller låtsassjuka? Detta spelar dock mindre roll för Rådberg, som mot recensionens slut tappar koncepterna helt och vräker ur sig:

”’Kan depression och diffusa krämpor vara uttryck för kvinnligt missnöje, kan de betraktas som politiska handlingar, som en sorts demonstrationer?’ Jag vill bara skrika till svar: Självklart! Och hör en kör av kvinnlig vrede, ursinnigt falla in i mitt skrik.”

Inte bara har hon glömt vad hon själv skrev några rader upp, hon har även gjort sig skyldig till radikalvänsterns kardinalfel genom alla tider: ge upp argumentationen innan den ens börjat.

Själv vill jag bara skrika till mina medsystrar: ”Ta er i skinnet och försöka resonera som vetenskapen föreskriver (glöm att fakta är ett ’manligt’ begrepp för en sekund) och sluta blanda in känslor så fort argumenten tryter. Hur blir kvinnokampen annars trovärdig?”.