Ironi

Visst är ironi som trend död sedan länge, men som grepp är det tidlöst. Allra roligast är det kanske i text, eftersom det lätt uppstår missförstånd. Mycket hänger dock på skribenten och det finns ett otal exempel på riktigt misslyckad ironi. I min etikettsiver hittade jag en text där ironi framgår med all önskvärd tydlighet, men detta till trots genererar en hel hoper pinsamma kommentarer. Huruvida Ribbing ska kalla sin läsekrets för vad de är eller inte är en annan fråga, men jag tror min ställning är ganska uppenbar.

Sharon Stone supersmart

Sharon Stone har tydligen 154 i IQ (oklart vilken skala). Hennes uttalande om Kina (att jordbävningsproblemen var ett resultat av dålig karma) samtidigt som hon deltar i Diors reklamkampanj i Kina säger ganska mycket om hur lite IQ säger (min intelligenskvot = min längd i cm, så jag talar inte i egen sak). Att man överhuvudtaget väljer att göra reklam i Kina när man är väldigt starkt engagerad i Tibetfrågan är ytterligare ett tecken på en genomtänkt mediestrategi. Det hade i o f s varit ett slagkraftigt sätt att markera sitt missnöje om nu inte Sharon bett så grundligt om ursäkt.

Revenge of the illiterate nerds

Känns lite som att sparka på ett liggande cp-barn när man klagar på språket i dataspelsartiklar, men “klichéartade fantasyfloskler” är helt i paritet med tautologiernas mästare Mankell. Själv misstänker jag att det är Peter Ottsjö som spökskriver texterna och använder Linda Antonsson som pseudonym för att det är lite hetare med kavata tjejer som gillar spel.

Skulle gärna köpa en rejäl spelkonsol om jag bara hade en tv, men att införskaffa en plasma när det inte finns något att se känns lite väl överdrivet. Dessutom är jag för snygg för att nörda med tv-spel.

Rebeckas etikettskola del V: läxa upp serveringspersonal

Om att läxa upp serveringspersonal när man själv inte är värd: måste säga att jag har väldigt lätt för att lacka ur på undermålig personal. Ribbing påstår att man ska härda ut om inte misstagen gör direkt ont. Jag kan bara säga att allt slarv gör mig ont och speciellt personal som tror sig stå på samma jävla nivå som gästen. Tyvärr umgås jag mest med undfallande spån som tycker det är bäst att inte ”förstöra stämingen”, så det slutar nästan alltid med att jag måste ta på mig att trycka ner den obstinata personalen. Bör påpeka att jag sänker mina krav betydligt om det är på en mindre fin restaurang (i stil med Stockholms utbud) och att min ilska bygger på att jag gärna är generös med dricksen (eller ser till så att värden är det).

Rebeckas etikettskola del IV: dela med dig av det goda

Om att säga nej till vin när det serveras på konferenser o dyl: självklart kan man säga nej, men har man redan tagit kan man lika gärna bjuda med sig till övriga gäster. Vet många med mig som alltid tycker att det snålas onödigt mycket på flertalet tillställningar. Bjuder man på vin ska det vara champagne (kall, torr och gratis) och i obegränsade mängder. Herregud, först då kan man snacka om effektivt nätverkande. Eller otyget att bara servera nya glas (d v s inte fylla på urdruckna glas) – det slöar bara ner processen och retar upp gästerna. Igår kom jag på mig själv med att stå och stampa med fötterna i väntan på att kyparna skulle behaga visa sig. Det var nästan så att jag började prata med potentiella kunder omkring mig.

Rebeckas etikettskola del III: hantera andras odrägliga ungar

Magdalena Ribbing får följande fråga: ”Jag har blivit bjuden på ett bröllop. På inbjudan står ’Vi tror att dina barn har roligast hemma’. Innebär det att jag som småbarnsförälder utan möjlighet att ordna barnvakt ej är välkommen på bröllopet?”

Eftersom jag ser till helheten väljer jag att vinkla om och vidga frågan en smula: hur ska värden markera tydligare att han hatar gästernas barn? Skriv helt enkelt om inbjudan på följande sätt: ”Vi tror att dina barn har roligast hos Madonna”

Rebeckas etikettskola del II: bjud alkoholiserade släktingar

Min åsikt om bröllop (förutom att de är nyckeln till tryggandet av min ekonomiska framtid) är att själva ceremonin är väl värd att betrakta som helig och det kan vara motiverat att göra sitt bästa för att det ska bli ett glatt minne att se tillbaka på för samtliga deltagare. Däremot festen efteråt bör spåra ut rejält för att uppväga allt gullegull. Nu kanske jag är partisk i och med min egen spritromantik, men ett sätt att förhöja stämningen på bröllopsfester (för alla utom de som ska städa upp efteråt) är att bjuda regelrätta fyllon. Garanterad stämningshöjare givet att det inte är för många barn med och att övriga närvarande inte är nykterister.

Rebeckas etikettskola del I: desinformera frågvisa fån

För att hjälpa de trasiga själar som läser denna blogg har jag det stora nöjet att introducera en etikettskola. För att komma igång på ett smidigt sätt kommer jag sno frågor från Magdalena Ribbings kolumn i DN.

Först ut är lämpliga sätt att hantera nyfikna personer. Kan de inte sluta fråga, ljug ihop något som definitivt dödar konversationen. Ett fint exempel är vulgära övertramp:

- Vad gör du för din lön?
- Köper horse och skänker pengar till arabiska terrorintressen. Blir det något över stödjer jag ärkekommunisten Stieg Larssons dödsbo genom att köpa hans bajspapper till böcker. Kanske att även Stig Larsson får något så han kan förverkliga sina drömmar om bajsande småflickor.

Har du mycket tålamod/tid att slå ihjäl kan du försöka dig på mer intrikata lögner i stil med:

- Samlar in pengar till chefens cancersjuka faster.

Sista exemplet blir mer underhållande om ni båda konkurrerar om chefens gunst, men så är det ju alltid. Kom gärna med egna exempel, glada läsare!

Murphy lägger transor och Scary Spice åt sidan

Eddie ska tydligen göra sitt bästa för att klämma mer pengar ur en gammal sliten negerstereotyp. All heder åt honom för att han inte sätter integritet över pengar. Mer intressant är att läsa alla bloggar som blandar ihop Eddie Murphy och Martin Lawrence. Det är lätt gjort, enda relevanta skillnaden är väl att Lawrence aldrig varit rolig medan Murphy lyste ett kort tag under tidigt 80-tal. En annan vanlig sammanblandning är Laurence Fishburne och Samuel L. Jackson (exploaterat bl a i Extras). Alla hobbyrasister ser kanske någon rödbrun tråd?

Pengar gör en lycklig

Inte så svårt att klura ut kanske. Det är bara att titta på mig själv, jag brukar skaka orgiastiskt av lycka efter en lyckad shoppingrunda. Och är det inte mina pengar blir jag bara ännu lyckligare. Ni över tolv år har säkert märkt att de som påstår att pengar inte kan köpa lycka påfallande ofta är fattiga som kyrkråttor. Klart det finns rika som hävdar samma sak, men de vill bara bortförklara sina mentala tillkortakommanden alternativt undvika att göra pöbeln alltför avundsjuk.

Ingen riktig strippa

För alla oss golddiggers är det en mörk dag. Det står nämligen klart att svenskhoppet Sarah Larson blivit brutalt fetdumpad av Clooney, världens kanske främste eminens vad det gäller gråsprängdhet. Tyvärr klarade hon inte att hålla ut till efter bröllopet och blir således utan betalning, men hon gjorde sitt bästa. Tydligen var det just giftermålspressen som dödade hennes chanser. Personligen tror jag det var för att Clooney insåg att hon aldrig jobbat som strippa.

Men häng inte läpp Sarah, bättre lycka nästa gång, pressa inte för övertydligt and hug that fucking pole as hard as you can, beeeyotch!

Va?

Väldigt många flerstaviga ord i den här artikeln. Jag och många lässvaga med mig blir konfysa (för att inte säga kränkta) av ord som ”tillgänglighetsfrågor”. Skärpning!

Galenskaparna borde böta

Tjafset om reklamavbrott i filmer fortsätter oförtrutet. Vad gäller kulturellt värde borde rollerna vara de ombytta, d v s Claes Eriksson skulle ersätta TV4 för att han smutsat ner deras reklamfilmer.

Madonna, Malawi och Mankell

Fan vad de gnäller i Malawi. Jag skulle ge mitt högra bröst för att bli adopterad av Madonna – givet att hon adopterar bort resten av barnaskaran. Speciellt den där Lourdes verkar rejält bitchig, hon kan nog må bra av att ha halva Afrika springades runt knäna.

En ytterligare anledning att vilja bli bortadopterad är Malawis närhet till Moçambique, där en fet medelålders vit man gör sitt bästa för att sänka Sveriges litterära anseende och blåser upp sitt ego med hjälp av västerlänningars dåliga samveten. För oss som drivs av avundsjuka är det mycket tillfredsställande att läsa hur ärevördiga New York Times fullkomligt plockar isär Mankell.

Jonsson ger antiintellektualismen ett fåvitskt ansikte

I dagens DN pladdrar Stefan Jonsson som vanligt på i sin unkna nattmössa av vetenskapsförakt. Jonsson har mage att beklaga sig över att fakta och kunskap står sig slätt jämfört med tyckande. Så belysande att han valt att illustrera sin tes med att inte bemöta en endaste av de punkter som lagts fram mot pseudoforskaren Kamali, som av utländska auktoriteter förkastats som ovetenskaplig med synnerligen bristfällig kompetens (letar upp källan om någon undrar, men källkritik är vanligtvis inget som tilltalar de som skulle tänkas hålla med Jonsson - motbevisa mig gärna). Huvudproblemet med Kamalis rapport är att den utgår från det den ska utreda (att det existerar strukturell rasism i det svenska samhället). Jag tror inte Jonsson är tillräckligt intellektuellt välutrustad för att se problemen med ett slikt förfarande, men det kan vara värt att föra in lite fakta och kunskap i målet. Rent generellt är det pinsamt att beklaga sig över att ett ämne över-ideologiserats när man själv inte väljer att underbygga sin egen kritik på något icke-ideologiskt vis.

Grekisk och spansk massage med lite vodka som afrodisiakum

Tror det kan bli ett mycket skönt EM för Sveriges del.

Romantisk läsekrets

Bloggande handlar ju mycket om inbilskhet och självförhärligande, så för att bevisa att jag inte enbart är en överbegåvad bitterfitta utan hjärta vill jag gärna lyfta fram ett par insiktsfulla gentlemannakommentarer. Kanske inte så oväntat, men en hel del karlar blir tydligen romantiskt eggade av inlägg om grogghoreri. Ljuva känslor uppstår även lätt när man kräks på bokstavsbarn. Nu väntar vi bara på att någon ska komma ut om hur de blir till sig i trasorna av min gränsöverskridande text om bajsluder.

Jan-Olov gör Indy cool igen

Språkekvilibristen och ordkonstnären Jan-Olov Andersson översätter ett mäktigt skämt och vips är Harrison Ford the shit. Det går snabbt i showbiz. När Andersson inte vill utrota någon är han tämligen briljant i sin mediokritet.

Martin Jönsson blir gästprofessor

Chefen för SvD Näringsliv blir journalistikprofessor vid Göteborgs universitet. Man kan orda mycket om det, men det är på sin plats att någon bankar lite vett i alla mentala dvärgar som aldrig tvättar sina mjälliga terroristsjalar och vars största utmaningar innan universitetet utgjordes av det stenhårda medieprogrammet och den egna intelligensen.

Hjärnornas k(r)amp

Capello har lärt sig engelska. Jämför man språkundervisningen i Italien och Sverige känns det som att Svennis språkfärdigheter är ganska pinsamma (eller är det bara ett marknadsföringstrick?).

Mats Ronander = Ulf Lundell

Samma brudar, samma spritvanor – och nu ska Mats ge ut On the road-kopian Jeff. Lite historik för er som tvivlar - när Uffe slutade supa, vilket alter ego använde han för att sprita ner sig offentligt?

Mobba miffot tills han säger något

Väldigt ståhej nu om att Lagerbäck visar lite humör. Känns bara så otroligt likt lågstadiet: ryckbarnen retar den knubbige träskofilbunken tills han säger ifrån. Mer ointressant person är svår att hitta, vi får helt enkelt acceptera att han hamnat på en utsatt plats. Till och med en stjärna som undertecknad skulle tycka det var svårt när ende spelaren som kämpar är en diva med kronisk mensvärk.

Begåvad läsekrets

De ämneskategorier som genererar mest läsarfeedback är i stigande ordning: sport, nationalklenoder och barnuppfostran. Vart tog alla litteraturknuttar vägen (nej, Lundell räknas inte som litteratur)? Läser ni inte kvalitetsbloggar eller är det ni som sitter och skriver att mina föräldrar borde hängas ut på köttkrokar och ylar om gaskamrar?

Rätt slänga ut OBS-barn

Tycker det är bra att skolan kör en öppen policy där eleverna vet vad som gäller och kan påverka sin studiemiljö. Lider man av Aspergers så till den milda grad att man inte kan låta bli att menligt störa andra barns utveckling borde det vara upp till ens föräldrar att ta hand om detta, inte skolan. Ska någon hängas ut är det föräldrarna, de bär ansvar för sin avkomma och det lär ju inte vara första gången trubbelpojken orsakar problem för andra.

Känner jag min beundrarskara rätt är det ingen som orkar läsa hit, men som vanligt får vi alldeles för lite information för att kunna bedöma fallet på egen hand. Ansvarstagande som jag är har jag valt att slänga upp en provocerande rubrik för att locka någon välmenande rättshaverist att förse oss med mer fakta.

Debil i DN

När Karolina Ramqvist inte hafsar ur sig förvirrade och motsägelsefulla hyllningar till böghatande rastafaris med kvinnoförnedring på agendan, fabulerar hon om hur livet ter sig i riktiga storstäder. Nu senast skriver hon apropå Sex and the City-hysterin att storstäderna inte längre är öppna för allt och alla. Fattar inte riktigt vad bomb-araber bidrog med till kvinnomodet, men visst, låt gå, hon är ju en arg ung kvinna (ok, kanske inte purung längre, förutom rent mentalt).

Pinsamt inlägg

Alldeles för enkelt/billigt att göra sig lustig över Rosings kärleksgnabb med Fadde (eller vad de ens pratar om), men det är imponerande hur fantastiskt många kommentarer hon får på sin blogg. Nivån på kommentarerna här får mig att misstänka att vi delar viss publik. Smart marknadsföring att verkligen slita ut framgångsknepen (att dagligen separera från stackars Fadde), speciellt som det uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt.

Föredettingar och hiv-humor

Dagens tema verkar bli föredettingar. Vissa stående skämt tar sig aldrig, men hur kräsna kan barn vara? Min oändliga godhet förbjuder mig att behålla det här guldkornet för mig själv och istället hjälpa Madonna och Tyson att sprida lite glädje bland aidskidsen: Tysons basketpolare Magic Johnson var känd för att inte dunka bollen, han hivade i den.

Fetma ointressant?

Människor är rätt trendkänsliga av sig. Intresseklubben höll ut oväntat länge i sin bevakning av Oprahs kamp mot valfetman, men i takt med att hon blivit rultigare och rultigare börjar även de mest inbitna att inse att vissa är gjorda för att vara vulgärt tjocka. En annan bevekelsegrund är att hon är en färgad kvinna (ja, vi är politiskt korrekta på den här bloggen) som kämpat sig upp ur knarkträsket. Som tur är håller inte det hur länge som helst, och nu när Sveriges förnämsta HBT-blogg Fade to Ghey vuxit sig allt starkare är det inte konstigt att pratprogram som Ellen Degeneres vinner mark på Oprahs bekostnad. Oprah kan ju inte gärna bli vit på ett trovärdigt sätt, så det återstår att köpa en sladdrig flanellskjorta och börja snusa. Men samtidigt, vem vill glo på en tjock föredetting? Vänder vi blicken mot Sverige har inte Anna Book gjort särskilt mycket väsen av sig efter sina första 200 kg och åttiotalet var ju inte igår direkt.

Donera inte sperma till efterbliven familj!

Står på Sheens sida här, inte fan ska man slösa sin sperma på en släkt med defekt DNA. All heder åt Sheen som lyckas framstå som världens torrboll trots idogt knark-partajande.

Don't call it a comeback

Förstår av kommentarsfloden att ni väntat i andlös spänning på livstecken från er nya bästis Rebecka. Sanningen är den att jag tog ledigt från Sverige för att bättra på min djuriska bränna och njuta av lite bättre champagner. Min skrivartalang grundar sig till stor del i alkohol, ganska fin sådan också, så ni borde vara tacksamma mot alla pappas pojkar som underhåller mig. Hur som helst, jag tänkte rida lite på min semesterstämning och låta en annan blogg fånga er uppmärksamhet. Det är den eminenta Annika Marklund (ja, hennes mamma är en gapig norrlandsjänta modell gigant som värker ur sig deckare i förödande rask takt). Min koncentrationsförmåga räcker bara till att ögna igenom de senaste inläggen, och där verkar fokus ligga rätt hårt på obscena självporträtt med självömkan som tema. Så, hur kommer det sig att jag rekommenderar att ni läser en annan blogg? Tja, mest är det väl för att den har rätt många läsare utan att innehålla särskilt mycket mer än anorektisk sminkreklam för funktionshindrade tonåringar. Beundransvärt!

Uppskjuten bakfylla

Var ute och svirade rätt hårt igår, så egentligen borde jag njuta min skönhetssömn nu. Vill inte förstå varför jag är uppe just i detta nu, men min onda rygg (sönderknullad?) gör att jag inte kan sova som jag borde. Lika bra att stiga upp och tjäna min enorma publik som naturligtvis legat på helspänn under natten i väntan på nya inlägg. Dessutom borde jag vara bakfull nu, men istället är jag fortfarande lite småfull, så det värsta kommer nog framåt dagen. En riktigt bra helg ligger i luften med andra ord.

Som den uppmärksamme läsaren redan vet, var jag inne och kommenterade keffa kommentarer vid tio-tiden igår kväll. Naturligtvis borde jag undvikit det och istället låtsats som om jag hade ett normalt socialt liv. Nåväl, nu slet det sig i hjärnan som det brukar när man baddar den med alkohol. Jag och tjejgänget hade varit och spritat ner oss Hoppsan, nu kom det ut någon från sovrummet, vi får höras senare.

Magisk köttbulle med svamp

Så var vi inne på Maradona igen och dennes drogproblem. Den här gången är det Lennart Johansson som skriver biografi och ondgör sig över den magiska köttbullen. Personligen är jag för legalisering av doping inom idrott. Visst, det får långtgående konsekvenser för ungdomars syn på droger m m, men nu handlar det om underhållning för stunden. Vem minns inte Maradonas vilda utbrott när han nätat mot Grekland under VM 1994? Så mycket lösgjort raseri i dess allra renaste form är det sällan man får nöjet att se hos odopade svennar. Samtidigt skulle det kunna rädda sporter som cykling och längdskidåkning om man visste att alla tävlade på lika villkor.

Bitchslaps riktiga karlar emellan

Bloggens favoritspelare, Drogba, utmärkte sig i onsdagens final genom att bitchslappa en viss Nemanja Vidic (handen upp alla som hade velat göra exakt samma sak men mycket hårdare). Som framgår av tidigare inlägg är jag ingen fotbollsexpert, snarare blogghorar jag för att bygga upp min läsekrets. I egenskap av lekman måste jag påpeka att det är lustigt att Terror-Terry aldrig skulle ”spotta på någon annan spelare”. Karln skulle alltså inte ha några moraliska betänkligheter vad gäller att spotta på andra människor, så länge de inte är fotbollspelare?

Sexuella trakasserier

Har vi någon advokat i läsarkretsen? Skulle behöva hjälp med att stämma min arbetsgivare. Situationen är som följer: efter dagens lunch bjöd han mig på glass i solskenet. Uppenbarligen sexuella trakasserier. Vad som inte är lika uppenbart är att jag är laktosallergiker och följaktligen tvingats spendera ansenlig tid på toaletten under eftermiddagen. Söker inget jättebelopp, mer upprättelse för den skam glassöverfallet inneburit. Känner mig alltså kränkt och skulle gärna bearbeta mina erfarenheter tillsammans med någon som gått igenom ett liknande helvete.

Besinningslöst bajsspektakel

Den danske cyklisten Michael Rasmussen känner sig kränkt för att han inte fick dopa sig och stå överst på pallen i fjolårets Tour de France. Som plåster på såren vill han ha 52 miljoner kronor. Lite historik: att cykling är en bögsport slogs fast redan 1978 av Queen i och med slagdängan Bicycle Race (Freddie Mercury påstods ha skrivit den efter att besinningslöst ha skinkat på en stackars cyklist). Att det är tråkigt vet alla som någon gång cyklat i en riktigt brant uppförsbacke. Enda behållningen skulle vara att se det som ett kraftprov, men i och med att i princip alla bloddopar sig faller den teorin också bort. Det som återstår är alltså ren och skär fetischism. Vad består då denna fetischism av? Är det den etikettsvidriga böjelsen att skita i farten? Är det de pumpande hästlåren i tighta cykelbrallor? Är det chansen att se en blodig olycka? Frågan är om vi någonsin kommer att få veta.

Halvbra helyllekille hyllas

Kul att inte Henke Larsson gjort sig till fiende med sina forna lagkamrater. Istället för att sms:a med halvbrottslingar skulle jag hellre se att han inte vek ner sig i avgörande matcher, och helst inte missa straffar i VM-åttondelsfinaler.

Sionismen och Israels ekonomiska under

Måste medge att jag alltid fascinerats av Mellanösterns enda demokrati, ljuset i ett kompakt kvinnoförnedrande mörker. Catrin Ormestads artikel om hur sionismen är död är mångtydig, men kanske har hon rätt i att sionismen är döende. Något som saknas i artikeln är det ekonomiska perspektivet: Israel formligen blomstrar finansiellt. Hur är det möjligt trots allt tjafs med araberna? Svårt att svara kort på, men en ledtråd är Israels ledande ställning inom IT och IT-relaterad teknologi. Det i sin tur har säkert något att göra med judars tongivande ställning inom forskning (ett exempel är hur kraftigt överrepresenterade de är bland nobel-pristagare). Och den mest intressanta kopplingen är helt klart den nästintill dumdristiga självsäkerhet som präglade och drev på den sionistiska rörelsen.

Pillertrillaren

Hur ofta kan man glömma att knapra i sig sina små godbitar innan man bör misstänka demens? Och varför äter jag p-piller när jag inte ens har ngt förhållande? En inkörsport till tyngre droger, det är vad det är. Men bekvämt.

IKEA och avancerad tokshopping

Nu är jag för fin för att handla på IKEA, men ändå. Tycker det är smart av dem att skära ner på e-handeln. Inte så bra för oss kunder kanske, men de tjänar så grova pengar på att man åker till IKEA och gör sina inköp där att det är motiverat ändå. Alla som varit på IKEA (och det är ju verkligen alla) vet hur det fungerar:

1. Vi åker till IKEA för att köpa en skön soffa
2. Vi går omkring och ser en massa småsaker som kan vara bra att ha och som man borde plocka på sig nu när man ändå är här
3. Vi tackar Gud för att han uppfann bilen. Hur skulle man annars transportera hem allt krimskrams?
4. Vi beundrar Kamprads pr-experter som fått oss att tro att gubben är snål
5. Vi förbannar kreti och pleti som vigt sina liv åt att förstöra genpoolen och låter sin ymniga avkomma uppfostras av bollhavet

Plus att man vill provligga sängar, provsitta fåtöljer och provflirta med alla härliga hjälpredor. Sen att man kan dricka starköl och vin på de varuhus som ligger i utlandet försämrar ju inte direkt köplusten. Inte riktigt samma sak att supa sig redlös framför datorn.

Böjelser och begär

Min bästis Petra (nej Camilla, du är för snål) är verkligen något alldeles extra. Rent fysiskt alltså, mentalt är hon i nivå med er. Vad gäller hennes begärliga lekamen är hon petite, nätt och vältränad utan att vara bulkig. En ivrig liten stjärt that never quits och ett par matchande tennisbollsbröst. För att inte tala om hennes ögon, där kan man verkligen förlora sig i timmar (och skylla på att man gillar hennes ögonskugga eller något annat lika genomskinligt).

Eftersom jag bara fantiserar än så länge (umgås tyvärr även med hennes träige pojkvän) räcker det väldigt långt. Vet inte om jag skulle klara av det i verkligheten, måste vara apladdad innan jag driver på något sexuellt, även med karlar jag känt länge (och då har jag ändå knullat i princip hela min bekantskapskrets), så det känns som ett rätt mastigt hinder.

OK, OK, jag erkänner att jag horar för att få fler läsare. Jag är ingen genuin truppflata, men har inget emot dem (åtminstone inte ni som läser den här bloggen, övriga kan ju lika gärna smaka på Glenn Hyséns vrede). Dessutom vet ni väl att kvinnor är mer intresserade av könsorgan än män (medveten syftningsförvirring)?

Transgression

Det är precis sånt här jag borde blogga om, men det är så förbannat jävla tråkigt att jag inte orkar bry mig. Undrar bara hur det påverkar Malins åsikter att hon ser så attans MTF post-op ut?

Angående kommentarer

Fint att ni skriver så mycket, men finns det intelligenta människor som läser bloggar också?

Alienation är bara en fas

Unga svenska författare verkar utvecklas till mina käpphästar (kanske mest för att jag är en avundsjuk häxa). För att återuppta tråden om Martina Lowden och Johanna Nilsson, så gick Nilsson på handels ett par år före mig, så henne borde jag egentligen hålla om ryggen. Tyvärr är hon garanterat sämst av de båda (det är lite lågstadiets uppsatsskrivning över hennes böcker, som jag naturligtvis håller mig för god för). Samtidigt bör det påpekas att det är betydligt lättare att kritisera någon (eller vara elak i största allmänhet) än att skapa något av värde själv – hur skulle annars den här bloggen äga något existensberättigande?

För att få lite bättre könsspridning på pryglet vill jag ta upp en annan av mina kursare, nämligen Jonas Hassen Khemiri. Dumthente (ja, drevet går när man inte ger mig den uppmärksamhet jag förtjänar) jämförde Khemiris debutroman med Catcher in the Rye. Nu skulle jag vilja säga att det är en vild överdrift och att Khemiris enda förtjänst är att han kan stava någorlunda, men som det händer sig är Salingers roman en av de mest överskattade i min värld (ja, den ni är på besök i alltså). Dess (romanen alltså för er med ADHD) storhet ligger mest i kontexten och att Salinger var hyfsat tidig med att skildra ungdomlig revolt och livsfunderingar (och ganska tidig med ett vulgärt språk). I övrigt är den rätt meningslös och lämnade inget bestående intryck hos en upplyst person som undertecknad. I en idealvärld borde Catcher in the Rye uppdateras för varje generation. Hade inte Thente varit för gammal/hamsterkindad hade han kunnat skriva något om sitt liv (World of Warcraft).

Tillbaka till Khemiri: försökte faktiskt läsa hans Montecore, men gav upp. Hur kul är det att läsa fantasilösa fantasier där någon idiot bytt ut vartannat ord mot det som står längst ner i synonymordlistan? Halvkul som en sida, fördummande tråkigt efter två. Passar bättre för Mitt livs novell eller var nu Khemiri har sin största läsekrets (”Åh, en så prydlig invandrare! Och han pratar felfri svenska också, kan det bli bättre?”).

Kvinnokamp, Stockholm Pride och champagne

Lyckades precis ställa om tidszonen här på bloggen, så nu kan vi betrakta debatten om tjejers bristfälliga teknikförmåga som avslutad. Vidare är jag (jag ser ingen gräns mellan mig själv och bloggen) nummer nio på bloggportalens HBT-lista (de kallar den HBTQ). Är det inte Stockholm Pride snart? Känns som att jag borde hålla öppningsanförandet allra minst, eller bli runtskjutsad längst fram i paraden åtminstone.

Nu är inte det här en modeblogg (än så länge), men visst vore det på sin plats med lite gåvor? Mitt samvete är rymligare än Mona Sahlins, så bli inte förvånande om det blir avancerad produktplacering vad det lider.

Sammantaget känns det som rätt många anledningar att ta ledigt från jobbet och bada i torr champagne. Gillar Cuvée Sir Winston Churchill, men systemet har bara årgång 1998. Kan ni ordna ett par flaskor från 1996 är jag er för en kväll (påminn mig att jag ska skriva ett inlägg om prostitution vid tillfälle).

Uppdatering angående Lowden-hat och sågningar

Just som jag tänkt att jag äntligen hittat något att fokusera mina kaffe-aggressioner på, visar det sig att skiten har flera sidor. Jag talar om Lowdens lustmord på Johanna Nilsson, en recension som betyder väsentligt mer för mig än Lowdens vedervärdiga dagbok. Ännu bättre blir det när Nilsson gnäller över att DN låter författare recensera andra författare och explicit undviker att kommentera själva innehållet. Samtidigt är det ganska tragiskt (och tradigt) att tjejer (unga som gamla) ska hoppa på varandra (precis som jag gör) (en till parentes får jag plats med). Känns som att killar överlag har betydligt bättre sammanhållning. Jantelagen gäller nog mest för oss kvinnor, eller vad tror ni, kära läsare?

Skulle också vara kul att höra av alla er som tyckte att Linderborgs uppenbara sågning av Lundell inte var någon sågning – tycker ni kanske att Lowdens recension är en panegyrik?

Dagens hypotes: roliga tjejer är ganska fula

Jag älskar fördomar och generaliseringar av alla de slag, de underlättar nämligen min vardag och dessutom stämmer de skrämmande ofta. Tidigare har vi pratat om hur fula tjejer blir lesbiska och idag är det så dags för en analys om hur roliga tjejer ofta är utseendemässigt handikappade. Notera att det är ett logiskt felslut att tro att alla fula tjejer är roliga (förutom att de kan vara fula på ett roligt sätt).

Så till empirin.

Som de flesta andra bloggtjejer plågas jag av ett visst elektrakomplex, men min käre far brukar alltid påpeka hur ovanligt icke-rolig jag är, något som stärker mig i min övertygelse (jag är ju som synes läskigt snygg).

En avslutande fråga till publiken: stämmer detta även för killar?

Bör väl också notera att det faktum att Marit uppenbarligen inte är lesbisk inte direkt stärker min tidigare tes.

Bang riktar in sig på meningslöst fulskvaller

Den feministiska tidskriften Bang har smått överraskande valt att intervjua Cameron Diaz om hennes fäbless för håriga karlar. Som ung kvinna i farten tycker jag naturligtvis att det är kul med lite förändring, men samtidigt undrar man om det är rätt väg att förändra könsrollerna.

Ljungberg: sluta såsa och börja träna för helvete!

Visst, Ljungberg är oumbärlig för det svenska laget, särskilt i sin roll av lagkapten och fighter. MEN – även om hans spelstil bygger mycket på fysiskt slit skulle han inte vara skadad i tid och otid om han skötte sin fys-träning ordentligt. Varför inte lägga ner tid på det istället för att böga runt i fula kallingar?

Linderborg kissar alldeles på sig

Är ingen anhängare av Lundell (inte sen han slutade supa åtminstone), men blir det inte lite väl uppenbart när terrorkramaren och marxisten Åsa Linderborg sågar hans nya roman längs fotknölarna för att inte en 50-årig tjejkvinna är vacker av erfarenhet utan bara vill bli prygelknullad? Åsa får väl gå och gymma lite med oss andra så kan hon kanske fånga Lundells intresse vad det lider. Erfarenhet av alkohol har hon ju redan, även om det inte gjort henne särdeles vacker (ur ett intellektuellt perspektiv alltså).

Paranoida småbarnsföräldrar

Nu får det väl fan ta och räcka. Bornerade föräldrar förläser sig på kvällspressens skräckhistorier och bankar skiten ur oskyldiga konstnärer så fort tillfälle ges. Man kan inte gå runt och tro att alla som tar bilder är potentiella barnamördare bara för att ett fåtal extremfall fått onödigt mycket exponering i media. Det är lite som att undvika att dricka vatten för att en kvinna dog av det under ett maratonlopp. Get a grip, motherfuckers.

Rebecka och integriteten

Väldigt lockande att koppla in Google Adsense och dra in lite kulor till mitt champagnemissbruk. Men som ni vet sätter jag alltid mina läsare i första rummet (och betalar inte för alkohol) så för er skull undviker jag att kladda ner bloggen med reklam. Däremot vore det fantastiskt kul att se vad för typ av reklam som skulle dyka upp med rubriker som Bajsluder, Tarmtroll, Grogghora m m. Nu missar vi den skrattfesten, men vad gör man inte för att bevara sin personliga integritet?

Hiros far ej hitiro

Som nummer 23 på bloggportalens HBT-lista vilar det ofrånkomligen på mina lyxsmala axlar att analysera allt upptänkligt bögeri. Mitt svenniga språkbruk kanske döljer det brinnande engagemang för HBT-personer och deras rättigheter jag drivs av, men ni ska veta att glöden är äkta (man vill ju inte ha böglobbyn efter sig, eller hur Labero?). I dagens predikan tänker jag prata om Sulu, som ska gifta sig med sin livspartner. Sulu var (är? Vi gör inte research i den här bloggen) tydligen en viktig karaktär i Star Trek. Alldeles osökt för det in oss på de bögar som blir just bögar p g a att de är trekkies och inte kan få kontakt med det täcka könet (och motsvarande för flator). Grabbhalvorna som sitter med Darth Vader-mask i morsans källare och runkar till Hentai, blir det inte lite prison-rules (= man-love galore) över det hela?

Min fråga till er är hur utbrett ni tror att detta fenomen är? Jag kan ju inte vara den enda som reflekterat över att påfallande många flator har utseendemässiga skavanker (ja, jag har utvärderat många i samband med alla ex som propsat på trekant och annat snusk). En mycket bättre fråga lyder som följer: hur är det för er snubbar, tycker ni att det kryllar av åtråvärda brudar som är lesbiska? Desperata singel-väninnor droppar i tid och otid något i stil med ”fan, alla snygga killar är antingen tagna eller homo”. Rent intuitivt känns det inte lika utbrett på andra sidan. Kom igen nu, diskutera och se till så att vi får igång en levande dialog.

Tarmtroll, andra sommaren

OK, inte tillräckligt sagt tydligen. Måste tillfoga att jag blir rövknullad så gott som dagligen av den här lilla fittdatorn, särskilt Office-programmen älskar att göra livet surt för mig (säkert skulle Mac och den där bögiga pingvinen ställa till minst lika mycket trubbel, så ni finniga fanboys med lika oändlig fritid som begränsat intellekt behöver inte kommentera).

Bajsluder

Folk (mest fulla män, porrskadade ungdomar och ni som kommenterar mina inlägg så välformulerat) vill ofta veta om jag tar den i tvåan/gillar att bli tryckt i tarmen. Aldrig säger jag. Får inte ut något av det förutom smärta. Statistik visar (samma jävla skitstatistik man alltid kan hänvisa till) att manliga korvryttare löper ökad risk att drabbas av ändtarmscancer. Nuff said, hoes.

Publik

Medger att den här bloggen kan upplevas som rörig, men som allt annat jag gör låter jag slutformen värka fram samtidigt som jag arbetar med den. Nej, jag sitter inte och planerar i detalj hur varje litet inlägg ska vara ett steg mot er fulla förståelse av Rebecka Ghey. Lite ordning kan dock vara på sin plats och jag närmar mig förhoppningsvis fållan med följande insiktsfulla post.

Man ska ju definiera sin publik enligt alla självutnämnda retorikexperter (”Hej jag är en ’stark tjej’ med koncentrationssvårigheter som läst in ett låtsasprogram på den och den pseudoskolan ute i obygden och nu skriker om härskarteknik så fort jag får chansen. Dessutom intar jag exakt samma pose på alla bilder allt sedan min komvuxlärare sa att det var bra. Eftersom jag är kvinna, har ett osvenskt utseende och är härligt mycket tjockare än idealkvinnan – men absolut inte plaskfet - älskas jag av ängsliga medier och får ge ut poänglösa böcker”). Själv skriver jag mest för byrålådan, och tänkte väl att jag lika gärna kan lägga ut det i bloggform eftersom jag lär få ungefär lika många läsare. Och nej, jag är inte bitter, jag bara hatar alla andra fittor som det går bra för.

Zlatan borde knarka

Ska Zlatte bli lika bra som Maradona är det bara att knarka till halv fem på morgnarna. Kanske skjuta på journalister också. Eller spela i en riktig liga.

”Jag är cp, inte dum i huvudet“

Intressant program på radion igår om en stackars cp-tjej. Även om innehållet lät optimistiskt gjorde den vedervärdiga rösten det hela till en riktig jeremiad för att uttrycka sig Lowdenskt. Jag vet att det är tidigt i vårt förhållande, men är det någon av mina trogna läsare som kan tänka sig att lyssna på programmet och skriva ner vad som sägs? Det fungerar även om ni spelar in er egen uppläsning, givet att ni har en sexigt harmonisk röst som får det att pirra i magen på mig.

Shania Twain bedragen

Twain är upprörd, men ”får stöd och hjälp av en liten grupp nära vänner” och en ganska stor hög pengar. Kan man slå igenom internationellt om man klarar tre av Guitar Hero-låtarna på medium?

Martina Lowdens Allt

Sist av alla har jag precis skummat igenom Martina Lowden, ytterligare en ful (hon ser i o f s Humbert Humbert-begärlig ut på pressbilderna, men vem gör inte det?) gymnasietjej som förläst sig på SAOL istället för att skära sig i armarna (precis lika långt från pulsådern). Samtidigt är det något magiskt med folk som oförställt skyltar med monobrow. Respekt.

Att det räcker att skita ur sig gymnasiekanon för att hyllas säger mer om Sveriges intellektuella ”elit” än om stackars Martina. Finns ingen aktning för bildning i det här landet helt enkelt (gud vad liten publik jag ska ha). Ganska extremt exempel, men sätt Lowden i England (eller i svensk högskola av någorlunda klass) och det blir bara pinsamt.

Tål att upprepas: bara för att man har mobbofferspotential behöver man inte vara begåvad, men det underlättar ju marknadsföringsmässigt.

Och ja, det är jobbigt att vi är jämngamla och hon har gett ut en hel bok. Men allvarligt, det är mediokert, vilket jag får anledning att återkomma till.

"Hemmafru"

Skulle verkligen inte ha något emot att vara hemmafru. Tvärtom är det något av ett mål, jobbet jag har nu betalar mina räkningar tills jag slipper det ansvaret själv. Snubben får gärna vara äldre (kanske döttrar i min ålder som man kan hänga med). Problemet som jag ser det är själva termen, inte fan hade jag tänkt sitta hemma och ruttna. Och inte tänkte jag häcka i Stockholm. Nej, en världsmetropol med state-of-the-art shopping får det allt vara. Så varför har jag plågat mig igenom fyra år på handels? För det första handlade det inte så mycket om att slita som att frottera sig med den ambitiösa delen av Sveriges överklass. Nätverka helt enkelt. Sen finns det väl en del osnutna strebrar från landet som vill starta eget företag och ändra på könsmaktsstrukturer och andra finfina institutioner. Håller med om att det är bra i längden, men för mig personligen känns ansträngning otäckt old school. Vintage på ett riktigt dåligt sätt. Förlåt mig så jävla mycket Kant, men jag sitter i förarsätet.

Sådan fader, sådan dotter

Jonny Klüft tycker att dottern är ett "våp med stora bröst". Ganska smart att profilera dottern i en nisch där hon inte varit så stor hittills.

Mat till äldre

Tycker det känns väldigt meningslöst att diskutera plastmaten till äldreboenden (om det nu inte är för att ragga bloggläsare). För det första: grönsaker känner ingen smak ändå. För det andra: pengarna som sparas in kan läggas på att se till så de äldre slipper bada i sitt eget bajs och dra på sig fotogeniska liggsår. För det tredje: flygen går ändå och den extra miljöpåverkan av lite torrt pensionärskrubb måste vara negligerbar.

Thente under luppen

Läser då och då Jonas Thentes blogg (mest för att jag tror att många andra läser den). Noterar att han ser lite Timberlakigt finurlig ut i sin huva (hoodie eller vad fan nu kidsen kallar den), medan han ser mer medelsålders lönnfet ut som ritad figur. I egenskap av fertil kvinna blir jag givetvis nyfiken på hur han ser ut i verkligheten (oredigerat rå så att säga). Google dödar mina drömmar så jag får koncentrera mig på innehållet istället.






Värt att notera är att han tillhör det utdöende släktet litteraturkritiker (åtminstone den samlade talangen är på utdöende). Som vi fick lära oss på Handelshögskolan av vissa dementa pseudoforskare ska man alltid lita på marknadspriset, och Horace Engdahl har synnerligen förtjänstfullt visat hur ersättningen för litteraturkritiker idag (han gjorde i o f s undersökningen för en herrans massa år sen, men det lär ju inte ha vänt) bara tjänar en bråkdel av vad gubbarna på 60-talet drog in.


Hittade en intervju där Thente klargör att han inte följer den debatt som”handlar om tjafs och bjäbb om populärkultur kontra finkultur”. Pinsamt då att kalla Pocketgrossisten för idioter för att de marknadsför sina böcker med den härliga slogan ”kanon eller kanon”. I samma artikel hånar den gode Thente Grosshandlaren och Ullared. Missförstå mig rätt, jag vill också pissa på kreti och pleti, men jag tänker inte framställa mig som ett intellektuellt helgon som inte nedlåter sig till slika nöjen.

Så, nu har jag smått osammanhängande sågat Thente, hoppas jag får lite uppmärksamhet nu.

Haters

Åh, du elyseiska sällhet! Jag har fått min första ”hater”. Trodde mest det var provocerande dumma åsiktsmaskiner som åtnjöt den gunsten, men tydligen kan även vi överbegåvade ljus räkna med en mer eller mindre imbecill skara beundrare. Min första är visserligen inte så säker på språket, men kan åtminstone stava (se kommentarerna till mitt första inlägg för ett prov på killens briljans). Kom igen nu brudar, jag vet att vi tjejer kan vara mångfalt mer missunnsamma: don't hate the game, hate the player.

Grogghora

Var ute och grogghorade i fredags. Ja, jag är faktiskt så nätt att jag behöver dryga 2 dagar för att återhämta mig. Grogghora kanske låter rått, men det var ett litterärt experiment. För att inte säga privatekonomiskt. Det är svinaktigt dyrt att hålla på sin stolthet. Kanske man stämplas som billig, men blir man för stigmatiserad får man väl söka sig utomlands (får inte använda "man" för Sarte, men han är väl ändå den fetaste pajasen någonsin). Ändå större pengasäckar runt medelhavet. Och bättre klimat. Nåväl, den tiden den sorgen.

Känns inte så jetset att sitta här och blogga om hur snålt manipulativ man är, men jag är långt ifrån ensam. Känns lite bisarrt att i princip alla närsynta kontorsrövar som hänger övergivna i barer kommer blogga något bittert om det dagen efter. Alla som inte får något alltså.

Hursomhelst, jag var ute med Camilla och Petra (de kanske borde vara anonyma, men vem fan läser den här bloggen?). Vet inte om jag tappat ölsinnet totalt, men jag pallar max två Uggla, sen är jag så våt att jag kan gå hem till adelsdvärgen och suga lite ful gubbkuk. Alltså inte krull-Ugglas. Vi var i alla fall på Karlssons, om inte annat är man garanterat yngst och det är mörkt på gränsen till anonymt. Fan, jag är för snygg för sånt här. Egentligen.

Efter att den gigantiska hjorden klimakteriekossor stirrat ner oss fick vi äntligen in ett gäng drinkar. För att fullborda klichén var det ett gäng genuina konferensknullare som spelade sponsorsrollen aftonen till ära. Efter sjunde drinken tvingades jag gå och kalva på toan och glömde lite smidigt att göra rent mig ordentligt. Kom ut igen och försökte tigga till mig en åttonde drink, men då var det någon oartig själ som tyckte det var hög tid för mig att åka hem. Märkligt vilken hög standard vissa medelålders har ändå. Skrek något insiktsfullt om bögar och gick ut på gatan och vinkade in en svarttaxi. Var rätt nöjd ändå när jag satt och stank i bilen, sju drinkar borde ju vara en 700 spänn åtminstone. Gav Camillas adress till Mustafa eftersom jag inte gärna vill sunka ner min image bland stans svarttaxiförare. Visste ni förresten att smörsyra (det som gör att spyor luktar) är en beståndsdel i parmesan? Jag länkar till Karlsson & Co och ringer dem om ”samarbete”: http://www.karlsson-co.com/

Härligt med lite brun moral

De är ju för härliga, de där fotbollskillarna och deras bryderier. Jag tycker han ser djurisk ut den där Drogba. Och pengar så det räcker och blir över lär han ju ha. Och inte särskilt bra koll på dem heller. Shit, jag är nog kär. Måste vara våren.

Klargörande

Måste klargöra att jag alltså är ett litet oskuldsfullt flickebarn, och inte den typiska fladdermusen som är så vanlig bland Aftonbladets b-bloggar och allt vad det heter. Samtidigt är det rätt stillöst att tjafsa om sin egen klass, så jag är väl avslöjad redan.

If you don’t know, now you know, n*gga

Jaha, det här är jag. Nu ska jag försöka att inte låta som alla jävla kränkta adhd-kids som ska skriva blogg första gången istället för att skära sig i armarna. Först och främst: inget satans metasnack om hur svårt det är att beskriva sig själv med tre meningar. Slutligen: jag tänker inte skriva något mer här, ni får fan bemöda er med att följa bloggen istället. The real deal or no deal. Bara för att jag inte vill avsluta konsekvent kan jag säga att jag är begåvad, attraktiv, slö och som född till att vika ut mitt inre för främlingar. Plus alkoholismen då. Och att jag garanterat aldrig stavar fel. Nej, inte på fyllan heller.